Igår åkte jag och Mamma & pappa till Morfar och gav honom blommor och små hälsningar.. Det är så fruktansvärt jobbigt att sitta där och se ner på en gravsten samtidigt som minnena flöddar bakom pannbenet och förstå att han inte längre finns på våran planhalva. Utan går vidare på nästa plan med alla andra som gör detsamma, i deras egna värld.

 

Hur jobbigt det än är att sitta där och känna den där tunga känslan av saknad mår jag bra av att vara där. Att känna att man fotfarande har något kvar vid ens sida som man kan hålla sig fast vid.